För drygt två veckor sedan fick jag via e-post en inbjudan från Svensk-Israeliska Vänskapsförbundet att delta i den ceremoni som ägde rum på söndagen den 5 oktober 2025, för att hedra minnet av offren för de terrorattacker som utfördes av Hamas-miliser den 7 oktober 2023, samt för att påminna om de oskyldiga gisslan som fortfarande hålls i Hamas tunnlar.

Inbjudan följdes av ett förslag från min vän Ilan Sadé, en av arrangörerna, att jag skulle hålla ett tal under evenemanget, med frihet att välja mellan arabiska eller svenska.

Jag valde arabiska eftersom det är språket som kommer direkt från mitt hjärta, och för att jag visste att det som vid föregående års evenemang fanns protesterande grupper på motsatt sida av gatan – majoriteten av dem araber bosatta i Sverige. Jag ville att de skulle höra en annan röst, en annan verklighet än den vanliga.

Jag anlände i tid, klockan fyra på eftermiddagen, till Betaniaplan där samlingen ägde rum innan marschen mot Gustav Adolfs torg. Deltagarantalet var stort och stämningen högtidlig. Evenemanget inleddes med vackra, vemodiga musikstycken, följt av tal från flera deltagare. Jag var den tredje talaren.

När det blev min tur och jag steg upp på scenen, började jag mitt tal på arabiska. Buropen och visslingarna från motståndarsidan steg genast, högre och mer intensivt än tidigare, men jag gav dem ingen uppmärksamhet. Jag talade till dem som ville lyssna, inte till dem som bara ville skrika.

Detta var mitt tal:

Idag samlas vi här för att hedra andra årsminnet av offren för de fruktansvärda och kriminella handlingarna som ord inte kan beskriva, den 7 oktober 2023, utförda av Hamas terrormilis.

Vi påminner världen, särskilt de parter som medvetet väljer att glömma, att 48 israeler fortfarande hålls fångna i Hamas tunnlar och uthärdar plågor och lidanden under hela två år.

Jag måste gå tillbaka lite i tiden för att klargöra några grundläggande fakta som avsiktligt hållits “okända” för den europeiska medborgaren, och som dolts av olika skäl. Fakta som rör den arabisk-israeliska konflikten, där Israel, tvärt emot de vanliga berättelserna, alltid har sökt fred med sina grannar.

Den 8 juli 1937 publicerade den så kallade Peel-kommittén, officiellt känd som den brittiska kungliga kommittén, sin rapport och föreslog en uppdelning av landområdena mellan judar och araber.

Araberna avvisade förslaget, och den främsta ledaren för motståndet var Amin al-Husseini, Jerusalems mufti och ordförande för den övre islamiska rådet, som några år senare mötte Mussolini och sedan Hitler i november 1941 och välsignade det som blev känt som “den slutliga lösningen”.

Händelserna den 7 oktober 2023 är bara en fortsättning på en gammal dröm som förs vidare av Amin al-Husseinis efterföljare och lärjungar, och Hamas har lyckats förverkliga den, och meddelat att de kommer att upprepa “oktoberveckan” närhelst tillfälle ges.

Men de står inte ensamma. Mahmoud Abbas, ordförande för den palestinska myndigheten, delar samma inriktning, om än inte fullt ut offentligt. För bara några dagar sedan deltog han i ett virtuellt tal vid världskonferensen om tvåstatslösningen där han bar en nål på sin kavaj med en tydlig underförstådd innebörd: önskan att utrota judarna.

Initiativen har varit många och kräver timmar för att förklaras i detalj. Vid Camp David år 2000 gick Ehud Barak med på alla krav som Arafat hade under Bill Clintons överinseende, men Arafat avvisade. Samma scenario upprepades 2008 med Ehud Olmerts erbjudande, som Mahmoud Abbas avvisade. Slutsatsen: Israel accepterar initiativen, medan araberna avvisar, trots att judarnas rätt till landet är bekräftad även i Koranens egna verser.

Idag söker man efter internationellt erkännande som ett taktiskt steg för att legitimera global terrorism och som kronan på 7 oktober-massakrerna. Vad som sker nu är ett självmord för den europeiska civilisationen, begånget av några av dess egna söner. Det är en kupp mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vid konferensen “Tvåstatslösningen” den 22 september 2025 utfärdades i praktiken en ny deklaration som hyllar och berömmer tortyr, mord, bränning, våldtäkt och kidnappning – allt som Hamas begick på den svarta dagen.

Idag, när jag kommer för att delta i denna händelse, valde jag att bära bilden av den stora Vivian Silver, som ägnade sitt liv åt fred och att hjälpa Gazas invånare. Hamas kände henne väl, och ändå visade de henne ingen nåd och mördade henne kallblodigt. Även de som hjälper dem är inte skyddade från död. Har vi lärt oss någon läxa?

Jag är tacksam mot detta stora land Sverige dit jag kom efter att ha tvingats lämna Egypten för flera år sedan. Jag ser många fakta som saknas om den arabisk-israeliska konflikten och försöker presentera dem genom mina artiklar och studier.

Jag är alltid beredd att förklara, klargöra och motbevisa för alla som vill veta “de dolda fakta”. Jag bryr mig inte om den förvanskning eller de anklagelser om förräderi som jag utsätts eller kommer att utsättas för; det som betyder något för mig är att stå på rätt sida av historien.

Avslutningsvis tackar jag min käre vän Ilan för hans förslag att jag skulle tala inför er. Jag tackar er, modiga människor, som fortsätter att hedra offren för denna avgörande dag, som var ett globalt test för mänskligheten, där många föll med ett dån.

Till själarna av offren den 7 oktober: frid, ro och kärlek.

Mohamed Saad Khiralla,
Politisk analytiker specialiserad på Mellanösterns angelägenheter och islamistiska rörelser samt opinionsskribent