yjlnci1wpu

Mohamed Saad Khiralla tal 7 oktober

Det här är mitt tal som jag höll på arabiska under söndagens ceremoni i Malmö för hedra offren den 7 oktober. Buropen och busvisslingarna från motdemonstranterna steg i ljudvolym. Men jag talade till de som ville lyssna – inte de som ville skrika, skriver Mohamed Saad Khiralla.

6 okt 2025 15:31

Mohamed Saad Khiralla

Mohamed Saad Khiralla talar i Malmö. Foto: Privat

Mohamed Saad Khiralla talar i Malmö. Foto: Privat

För drygt två veckor sedan fick jag via e-post en inbjudan från Svensk-Israeliska Vänskapsförbundet att delta i den ceremoni som ägde rum på söndagen den 5 oktober 2025, för att hedra minnet av offren för de terrorattacker som utfördes av Hamas-miliser den 7 oktober 2023, samt för att påminna om de oskyldiga gisslan som fortfarande hålls i Hamas tunnlar.

Inbjudan följdes av ett förslag från min vän Ilan Sadé, en av arrangörerna, att jag skulle hålla ett tal under evenemanget, med frihet att välja mellan arabiska eller svenska.

Jag valde arabiska eftersom det är språket som kommer direkt från mitt hjärta, och för att jag visste att det som vid föregående års evenemang fanns protesterande grupper på motsatt sida av gatan – majoriteten av dem araber bosatta i Sverige. Jag ville att de skulle höra en annan röst, en annan verklighet än den vanliga.

Jag anlände i tid, klockan fyra på eftermiddagen, till Betaniaplan där samlingen ägde rum innan marschen mot Gustav Adolfs torg. Deltagarantalet var stort och stämningen högtidlig. Evenemanget inleddes med vackra, vemodiga musikstycken, följt av tal från flera deltagare. Jag var den tredje talaren.

När det blev min tur och jag steg upp på scenen, började jag mitt tal på arabiska. Buropen och visslingarna från motståndarsidan steg genast, högre och mer intensivt än tidigare, men jag gav dem ingen uppmärksamhet. Jag talade till dem som ville lyssna, inte till dem som bara ville skrika.

Detta var mitt tal:

Idag samlas vi här för att hedra andra årsminnet av offren för de fruktansvärda och kriminella handlingarna som ord inte kan beskriva, den 7 oktober 2023, utförda av Hamas terrormilis.

Vi påminner världen, särskilt de parter som medvetet väljer att glömma, att 48 israeler fortfarande hålls fångna i Hamas tunnlar och uthärdar plågor och lidanden under hela två år.

Jag måste gå tillbaka lite i tiden för att klargöra några grundläggande fakta som avsiktligt hållits “okända” för den europeiska medborgaren, och som dolts av olika skäl. Fakta som rör den arabisk-israeliska konflikten, där Israel, tvärt emot de vanliga berättelserna, alltid har sökt fred med sina grannar.

Den 8 juli 1937 publicerade den så kallade Peel-kommittén, officiellt känd som den brittiska kungliga kommittén, sin rapport och föreslog en uppdelning av landområdena mellan judar och araber.

Araberna avvisade förslaget, och den främsta ledaren för motståndet var Amin al-Husseini, Jerusalems mufti och ordförande för den övre islamiska rådet, som några år senare mötte Mussolini och sedan Hitler i november 1941 och välsignade det som blev känt som “den slutliga lösningen”.

Händelserna den 7 oktober 2023 är bara en fortsättning på en gammal dröm som förs vidare av Amin al-Husseinis efterföljare och lärjungar, och Hamas har lyckats förverkliga den, och meddelat att de kommer att upprepa “oktoberveckan” närhelst tillfälle ges.

Men de står inte ensamma. Mahmoud Abbas, ordförande för den palestinska myndigheten, delar samma inriktning, om än inte fullt ut offentligt. För bara några dagar sedan deltog han i ett virtuellt tal vid världskonferensen om tvåstatslösningen där han bar en nål på sin kavaj med en tydlig underförstådd innebörd: önskan att utrota judarna.

Initiativen har varit många och kräver timmar för att förklaras i detalj. Vid Camp David år 2000 gick Ehud Barak med på alla krav som Arafat hade under Bill Clintons överinseende, men Arafat avvisade. Samma scenario upprepades 2008 med Ehud Olmerts erbjudande, som Mahmoud Abbas avvisade. Slutsatsen: Israel accepterar initiativen, medan araberna avvisar, trots att judarnas rätt till landet är bekräftad även i Koranens egna verser.

Idag söker man efter internationellt erkännande som ett taktiskt steg för att legitimera global terrorism och som kronan på 7 oktober-massakrerna. Vad som sker nu är ett självmord för den europeiska civilisationen, begånget av några av dess egna söner. Det är en kupp mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vid konferensen “Tvåstatslösningen” den 22 september 2025 utfärdades i praktiken en ny deklaration som hyllar och berömmer tortyr, mord, bränning, våldtäkt och kidnappning – allt som Hamas begick på den svarta dagen.

Idag, när jag kommer för att delta i denna händelse, valde jag att bära bilden av den stora Vivian Silver, som ägnade sitt liv åt fred och att hjälpa Gazas invånare. Hamas kände henne väl, och ändå visade de henne ingen nåd och mördade henne kallblodigt. Även de som hjälper dem är inte skyddade från död. Har vi lärt oss någon läxa?

Jag är tacksam mot detta stora land Sverige dit jag kom efter att ha tvingats lämna Egypten för flera år sedan. Jag ser många fakta som saknas om den arabisk-israeliska konflikten och försöker presentera dem genom mina artiklar och studier.

Jag är alltid beredd att förklara, klargöra och motbevisa för alla som vill veta “de dolda fakta”. Jag bryr mig inte om den förvanskning eller de anklagelser om förräderi som jag utsätts eller kommer att utsättas för; det som betyder något för mig är att stå på rätt sida av historien.

Avslutningsvis tackar jag min käre vän Ilan för hans förslag att jag skulle tala inför er. Jag tackar er, modiga människor, som fortsätter att hedra offren för denna avgörande dag, som var ett globalt test för mänskligheten, där många föll med ett dån.

Till själarna av offren den 7 oktober: frid, ro och kärlek.

Mohamed Saad Khiralla,
Politisk analytiker specialiserad på Mellanösterns angelägenheter och islamistiska rörelser samt opinionsskribent

Sverige måste vinnas tillbaka från kränkthetskultur och dominansbeteende

Det som inträffade förra måndagen när jag skulle ta mig hem från riksdagshuset handlar inte om mig, det handlar om Sverige.
Det handlar om hur den judiska minoritetens tillvaro sett ut ända sedan den 7:e oktober 2023, och tyvärr får man säga, även i delar dessförinnan. Det handlar om hur vanliga svenskar känner sig begränsade i det offentliga rummet, att man undviker platser eller för den delen drar sig för att säga ifrån när någon beter sig illa av rädsla för repressalier. Det handlar om hur antisociala dominansbeteenden fräter på vår samhällsgemenskap och öppenheten i samhället. Det handlar om en kränkthetskultur som har en mycket kort eskalationstrappa som förstör vårt samhälle.
Låt mig exemplifiera genom den händelse jag själv upplevde för en vecka sedan. I efterdyningarna av det som ägde rum har jag av såväl representanter för den gruppering som förföljde mig som av diverse debattörer på vänsterkanten fått klart för mig att det nog kanske ändå var mitt fel att det blev som det blev. Skälet till detta var att jag två timmar tidigare, när jag skulle gå in på det möte jag senare förföljdes hem ifrån hade stannat upp och tittat demonstranterna i ögonen och sett upprörd ut.
Det är helt korrekt att jag såg irriterad ut. Irriterad därför att jag blev kallad en massa okvädesord. Irriterad därför att Sveriges statsminister som gick ett stenkast framför mig behövde ha en mur av poliser runt sig för att säkert kunna ta sig fram längs riksgatan, den geografiska plats som symboliserar hjärtat av svensk demokrati. Men mindre uppmärksammat är också att jag uppvisade svensk självbehärskning. Det fanns inte en atom i min kropp som inte var irriterad och ville tala om exakt vad jag tyckte om det hänsynslösa beteendet, men jag valde att inte säga någonting. Jag bara skakade på huvudet som en tyst markering av vad jag tyckte.
Ändå räckte det för att dessa människor skulle anse det legitimt att därefter kliva över fler gränser i ett redan gränslöst beteende. Från deras perspektiv var bara det faktum att jag mötte dem med blicken ett kränkande genmäle. Jag borde istället från deras perspektiv ha slagit ner blicken och markerat någon form av underkastelse. Detta är en del av den kränkthetskultur som nu är en del av det offentliga rummet. Den finns i grupper som inte tvekar en sekund över att etablera en hotfull atmosfär med syfte att andra människor ska inordna sig i deras föredragna hierarki. Så snart de möts med vad de upplever som fel blick anser de sig ha rätt att ta nästa steg på eskalationstrappan.
Det krävs ingen större fantasi för att begripa att de kallar oss fascister, barnamördare och allt möjligt annat för att bereda väg för att kunna behandla oss med de medel de tycker vore rättfärdiga för den typen av personer. Retoriken är ett sätt att motivera den egna gränslösheten och de letar efter en ursäkt för att ta nästa steg. Min bedömning är att den självrättfärdighet vi ser bland dessa grupper snart nog kommer leda till att vi får se våldsyttringar mot dem som inte upplevs stötta saken. Faktum är att det redan har drabbat andra. Hela den underliggande premissen för deras synpunkter efter förra veckans händelse är att jag har mig själv att skylla. Den sortens logik rymmer ett snabbt sluttande plan.
Den svenska ryggradsreflexen blir då från vissa håll att försöka se hur det här nog ändå passar in i vårt samhälle. Vi svenskar är trots allt i grunden toleranta och vill gärna få det till att det bara handlar om utövande av fri- och rättigheter. Om vi tror att detta bara handlar om demonstrationsfrihet så har vi gjort oss själva en stor otjänst. Det handlar om något större än så, det handlar om vilka värderingar och vilken samhällsgemenskap vi vill att vårt land ska vila på.
Det svenska samhällets stora styrka har varit tilliten, men också att vi i grunden inte vill tränga oss på eller i onödan stöta oss med våra medmänniskor. Naturligtvis går det att ta otaliga exempel på hur enskilda individer eller mindre grupperingar som levt i Sverige i generationer på olika sätt har fallit ur ramen, men det har aldrig varit en del av vår majoritetskultur. En av vår majoritetskulturs styrkor har varit att den är just ickedominant. Det har byggt ett samhälle som många runt om i världen tittat med avund på. Vår majoritetskultur har inte i grunden varit konfrontativ eller eskalatorisk eller för den delen våldsbejakande. Den har har aldrig sökt konflikt för konfliktens skull och den tilltror den som vill nyttja våra fri- och rättigheter med goda intentioner. Därför blir inte sällan ryggmärgsreflexen inför att någon står och vrålar barnamördare åt folkvalda att det bara är ett uttryck för hur någon vill utnyttja sina demokratiska rättigheter. Kanske föranleder det till och med en uppföljande fråga från en hugad journalist om det ändå kanske inte är så att man i någon del är en barnamördare? Det sker inte nödvändigtvis med ont uppsåt, utan därför att det är så majoritetskulturen fungerar i Sverige.
Den svenska majoritetskulturens historiska styrka har tyvärr i tilltagande grad blivit dess svaghet när den nyttjas av människor som i grunden inte alls tilltror de värden som givit det svenska samhället dess svenska karaktär och egenskaper. Men det är inte längre som det alltid har varit i Sverige, därför att vi möter en kränkthetskultur som vill hitta minsta förevändning att eskalera det offentliga rummet till kaos. Det är helt uppenbart att det för vissa av dessa människor, bland annat de som följde efter mig, inte i första hand handlar om Gaza, utan om något annat. Samma gruppering som följde efter mig valde att demonstrera med precis samma typ av dominansbeteende utanför synagogan i Stockholm på Förintelsens minnesdag. Det gör man bara om man bryr sig mer om att försöka skrämma judar i Sverige än någonting annat.
Verktygslådan för att hantera detta är uppenbart inte i alla delar enkel. Vi vill inte riva sönder de institutioner och fundament som byggt vårt öppna samhälle. Samtidigt måste vi värna det mot krafter som inget hellre vill än att försätta det i kaos och elände. Av skäl som är lätt insedda, nämligen att jag inte tänker låta mig anklagas för att utforma politiska förslag i ett ärende som kopplar tillbaka till mig själv som person så tänker jag inte anföra debatten om de åtgärder som kan vara lämpliga.
Jag hoppas att vi en gång för alla börjar se det antisociala dominansbeteendet för vad det är, ett grundskott mot en majoritetskultur som måste värnas. Tillsammans måste vi förstå att om vi vill att Sverige ska bli mer som det Sverige vi allt oftare saknar så måste gränser dras. Vi måste sluta betrakta dessa åtgärder ur toleransens och öppenhetens allt för naiva lins. Sverige kan vinnas tillbaka.

Carl-Oskar Bohlin

Alla krig är fruktansvärda men Gaza kriget är absurt apokalyptiskt.

Islamismens krav på underkastelse och martyrskap ödelägger Gaza, men gazaborna vågar inte revoltera mot Hamas strategi att använda folket som sköld och städer förvandlat till grus.

Istället blir Gazaborna martyrer i Hamas´ islamistiska plikt att erövra.

Mot sig har de Israels folksrättsliga plikt att försvara sitt folk och land och få gisslan fri.

Hamas håller sedan 20 år tillbaka gazaborna i strypgrepp, men det verkar inte bekymra Spanien, Irland m. fl. Tvärtom uppmuntrar dessa länders regeringar Hamas genom att erkänna Palestina, som är en islamistisk idé att erövra landet (Israel) från floden (Jordanfloden) till havet (Medelhavet).

Hur galet absurt är det att västländers regeringar uppmuntrar till folkmord på judar och Israels förintelse. Och så tror dem att det stannar med det. Dårskap!